Böcker >> Personlig och andlig utveckling >> Mäster Grå – möte med naturens väsen
 
Mäster Grå – möte med naturens väsen
 

 
Antal:

Pris:
162.00 kr
(inkl. moms 6%)
Till bokshopen - Tillbaka

 
Författare: Rebecka Vik
Hemsidan: Länk till hemsidan
E-post: rebecka@trevarldar.se
Info om boken: Inbunden, 109 sidor, 34 teckningar i svartvitt
Normalpris: 162 kr inkl. moms 6%
ISBN: 978 91-88362-36-0
Utgivningsår:       2007
 
Rebecka Vik har en bakgrund som biolog/geovetare och konstnär. Hon ser och kommunicerar med många grupper av väsen, gör inventeringar av energier och varelser, arbetar med jordläkning och håller kurser och föredrag. Rebecka har gått den nordiska geomantiutbildningen samt deltagit i flera kurser för Marko Pogacnik.
 
Om boken:
Redan som barn upplevde Rebecka Vik att det fanns naturväsen. Som vuxen, och i samband med sin inre utveckling, fick hon kontakt med dem igen och idag kommunicerar hon med dem och ser dem lika tydligt som det träd eller den bäck de sköter om. Sedan år 2000 har hon dokumenterat sin utforskning av dem i ord och bild, och i den här boken delar hon med sig av sina upplevelser.

Genom att vi åter får upp ögonen och kan öppna våra hjärtan för dessa underbara varelser kan vi inte annat än att måna om vår natur och försöka hjälpa Moder Jord, som så väl behöver det. De vill verkligen samarbeta med oss!

Innehåll:
Inledning 9
Första mötet med en naturande 12
Fångad i en trollhatt 21
Trädväktare och kronväsen 26
Kan hundar se naturväsen? 34
Gripklor, kängor eller spindelfötter 36
Droppar ur källnymfens hår 42
Skrämd av Mäster Grå 48
Vår lille husväktare Jeppe 52
Väsen föds fram ur marktäcket 56
Omvandling i underjorden 62
Alvblomma och Såningsmannen 71
Antastad av Galgmäster 78
En människa som fastnat 80
Ledsagad mot ljuset av änglar 85
Spegel, spegel … 90
Den store Vägvisaren 95
Att öppna sig för naturen – en handledning 103
 
Recensioner:

Ur BTJ:s utlåtande år 2007 av lektör Annika Johansson

"Rebecka Vik beskriver hur hon med hjälp av en sorts ut-ur-kroppen-teknik möter många olika 'väsen'... i naturen. Det är naturandar, elementarvarelser, troll, älvor osv., varav somliga bär nya, icke-traditionella beteckningar såsom "ommar".

En av dem är Mäster Grå, som först verkar farlig men så småningom visar sig vara den som genom exempel undervisar henne i världens verkliga funktioner... och nästan allt utspelas i en annan dimension än den normala materiella. Hon skriver okomplicerad, prydlig svenska och har illustrerat boken med enkla akvareller återgivna i gråskala.

Den här boken är tyvärr oerhört svår att ta på allvar för den som inte delar författarens egenartade världsuppfattning... "
 
Smakprov ur boken:
Väsen föds fram ur marktäcket
Våren gjorde nya erövringar varje dag. Ungbjörkarnas lilaskimrande knoppar var klotrunda och fyllda av en glädje omöjlig att hejda. Snart skulle de slå ut; kanske redan idag om jag var ute tillräckligt länge för att se det. På ängarna hade gräset börjat gro men inne i skogen syntes inte mer av våren än några enstaka ljusa strån på den mörka marken. Men utan aktivitet var den inte.

Med mitt inre öga såg jag att marken under träden var täckt av något blåaktigt. Det liknade långsamt rinnande vatten, var genomskinligt, svagt koboltblått och subtilt. Jag hade sett detta marktäcke ett tag men först nu började något synligt att hända. Den släta ytan buktade upp på en del ställen och växte sig långsamt allt högre som en bubbla.

Till sist sprack den, sjönk tillbaka och täcket blev slätt igen. En del av dessa upphöjningar hade något i sig och när jag hukade mig ner och tittade närmare på en av dem urskiljde jag genom det blåskimrande täcket en varelse som inte var större än min egen tumme. Beige och naken såg den lille ut, och när jag upptäckte att hans snyte gick ända ner på magen förstod jag att det måste vara en trädväktare.

Fascinerad såg jag hur bubblan mycket långsamt växte till sig och hur väktaren åkte allt högre upp. Bubblan sprack inte utan tryckte bara sakta och varsamt ut den lille medan materialet sjönk undan. Till sist satt bara de små fötterna fast och jag tittade vidare på andra bubblor. I den ena gömdes en liten omme, kanske tre centimeter hög, och i ytterligare en höll ett minimalt litet troll på att växa upp.

Jag reste mig och gick fundersamt vidare. Vad ville detta säga? Vad var det där täcket för något och vart tog de små varelserna vägen när de lossnat helt? Stigen jag följde användes i vanliga fall av någon som var betydligt kortare än jag. Jag fick huka mig under hasselgrenar, och för att inte fastna under en rosenbuske gick jag en omväg.

En stor blå blinkning fick mig att tvärstanna. Mäster Grå! Jag tog ett djupt andetag och tänkte hastigt igenom hur jag ville ha det. Skulle jag alls träffa honom fick han lov att vara trevlig både mot mig och andra. Jag blundade.

”Se så fint jag krattar”, sa Mäster Grå med överdrivet vänlig röst. ”De små mår så bra så!” Snabbt böjde jag mig ner och tittade på högen som han krattat ihop. De små varelserna låg huller om buller och ovanpå varann. På en del stack bara benen eller en arm fram, men de som jag såg ansiktet på log brett och såg förvånande nog ut att vara hur nöjda som helst.

”Lyssna!” Mäster Grå ändrade rösten och nu lät han varken lismande eller brutal. ”Jag är naturen. Vad vet du egentligen om skogen du påstår dig älska? Är naturen bara linnea och milda sommarvindar kanske – har du aldrig iakttagit något annat?”

Jag mindes blåsten efter förra mötet. Jag tänkte efter och visst, jag hade upplevt en hel del annat också. Regn, hagel, åska. När jag kom till översvämningar blev jag påmind om de naturkatastrofer som började bli allt vanligare på jorden. Jordbävningar, laviner och ond bråd död var också en del av naturen. Nöjd med mina slutsatser tittade jag på Mäster Grå. Han nickade lite uttråkat och fortsatte att kratta.

”Men varför krattar du ommar och andra små väsen? Dom kan väl ändå gå själva.”

Han höll upp och utan ett ord drog han räfsan till sig, lutade sig mot den och tittade på de små på marken. Jag följde hans exempel och tittade tyst på vad de tog sig för. I ett nafs hade de kravlat sig ut ur högen och utan minsta fördröjning spred sig hela klungan över marken. Yra och glada sprang de kors och tvärs. En liten trädväktare såg jag kuta ner i ett hål i marken, en omme drog upp längs min byxa och ett miniatyrtroll försvann under Mäster Grås mantel. Jag började bli orolig att de alldeles villade bort sig och vände mig till Mäster Grå.

”Dom ser inte ut att veta vart dom ska ...”
”Just det”, sa Mäster Grå och fortsatte att kratta. ”Dom har precis kläckts fram ur marktäcket. Som alla jordväsen i naturen kommer de ur det etertäcke som finns på marken under vintern och våren.”

Han berättade att jordväsen hade kroppar som formats av just den eter- eller livsenergi som marktäcket bestod av. Mäster Grå tog några steg, böjde sig ner mot en solbelyst häll och la sin stora hand bredvid en liten orange varelse, som dansade för sig själv i solljuset. Varelsen hoppade genast upp i den grå handen och när Mäster Grå rest sig fortsatte den att dansa på hans fingerspets. (Se bild på omslagets framsida.)

”Som du nog ser är Soliel ett eldväsen. Han föds inte ur marktäcket utan hans kropp byggs upp av annan, mycket lättare energi som du inte kan se.”

När han släppt ner Soliel fortsatte han att berätta om jordens väsen. De små som just kommit fram ur marktäcket var nyfödda och behövde lite hjälp precis som alla små ungar. Det han gjorde var att samla ihop dem för att sedan placera ut dem där de hörde hemma. När de väl hamnat rätt skulle de trivas och vilja stanna, sa han, för då blev de ett med sin uppgift. Medan han pratade tog han en av de små trädväktarna och stoppade in honom strax under jordytan i en liten asp. En omme petade han in i mossan under en ruska blåbärsris och ett annat väsen stoppade han i sin egen ficka.

”Den hör inte hit”, sa han. ”Jag tar med honom ner till tjärnen sedan.”
När jag nu hade honom på tråden och han äntligen var tillmötesgående såg jag min chans att fråga vidare.

”Varifrån kommer det där energitäcket egentligen?”
”Snarare vart försvinner det”, svarade han. ”Jag ska visa dig vart det tar vägen. Men det får bli en annan gång. Nu får det vara nog för idag.”

Med ett snett leende satte han igång att kratta energiskt. Ganska brutalt, men nu förstod jag att de små tålde behandlingen. De trillade över varann men såg lika lyckliga ut för det. Istället för att gå stod jag kvar och tittade på honom. Jösses vilken energi. De kraftiga mörkgrå händerna höll stadigt runt kvastskaftet och det silvervita håret slängde när han arbetade. Plötsligt vände han om med ett skratt, gick hastigt bortåt med kappan fladdrande bakom sig och var i nästa nu försvunnen.
Och där stod jag som ett fån och visste inte vad jag skulle göra. Jag ville också gå iväg, men Mäster Grå hade krattat ihop en stor mängd väsen och föst dem åt mitt håll så att alla skockades runt mina fötter. Mina fysiska fötter. Jag kunde inte gå åt något håll utan att trampa på dem. Hur gör man då?

”Men – de är väl trots allt i en annan dimension?” Jag tittade på myllret nedanför och trevade mig vidare. ”Och det häftiga med olika dimensioner är just att dom ogenerat går tvärs igenom varann, utan att för den skull sabotera för de andra ...”

Att olika dimensioner inverkade på varann hade jag förstått, men mina fötter borde inte kunna döda väsen som levde i en annan värld, tänkte jag. Med en tyst bön om att ingen skulle se mitt skumma beteende började jag ta mig framåt. Jag tog ett minimalt litet myrsteg med ena foten samtidigt som jag skyfflade åt sidan. Nästa fot skyfflade de osynliga åt andra sidan och på så sätt skuffade jag mig sakta men säkert framåt.
Tillbaka