Böcker >> Personlig och andlig utveckling >> Det osynliga folket
 
Det osynliga folket
 

 
Antal:

Pris:
228.00 kr
(inkl. moms 6%)
Till bokshopen - Tillbaka

 
Författare: Mariana Stjerna
E-post: mariana.stjerna@telia.com
Info om boken: Inbunden 256 sidor, 9 teckningar
på naturväsen
Normalpris: 228 kr inkl. moms 6%
ISBN: 978 91-88362-45-2
Utgivningsår:       2009
 
Mariana Stjerna har ända sedan barndomen haft en djup känsla för naturen och naturens väsen, som hon både upplevt och kommunicerat med och fortfarande gör. Tiden är nu mogen att berätta om denna magiska men ännu så länge osynliga värld, som finns alldeles intill oss.
Detta är den fjärde boken som är inspirerad av Jan Fridegård. De övriga är: På änglavingar, Tidsresa till ursprunget och framtiden samt Graalens gåta.
 
Om boken:
I naturens magiska värld
Vet du om att det finns osynliga varelser, naturandar, av de mest skiftande slag i naturen och att alla har sin speciella uppgift?
De flesta av oss gör tyvärr inte det, och vi tror dessutom bara på det vi kan se med våra ögon. Lyckligtvis finns det de som ser bakom de slöjor vi vanligtvis har fram ögonen...

Genom vår okunnighet dödar vi och skrämmer bort dessa naturväsen med våra gifter, vårt våld och vår okänslighet, vilket redan fått ödesdigra konsekvenser. Men det har inte alltid varit så. En gång för mycket länge sedan samarbetade människorna med naturens väsen i harmoni och balans, och dit måste vi återvända.

I den här boken får författarens andliga inspiratör, Jan Fridegård, tillsammans med en religionshistoriker och två alver, göra titthål i olika tidsepoker – från ca 20 miljoner år tillbaka och framåt – i den största, mest magiska och hemlighetsfulla av alla världar: Naturen. Uppdraget är att upplysa människor om naturens magi men också att undersöka när, var och hur människor, alver och naturandar samarbetade i god anda. Tidsresorna utgår alltid från Moder Jords vackra, gröna grotta i jordens innersta.

I slutet av boken finns ett antal kanaliserade budskap från Pan – naturens okrönte härskare och konung.

Innehåll:
Inledning 7
Första mötet med Moder Jord i hennes gröna grotta 15
En äng full med små elementarväsen 20
Besök hos människor och alver i en urgammal by 29
De fem tornen och monstret i grottan 34
Besök på samma ställe åtskilliga miljoner år senare 41
Möte med småfolk och en trädande 47
I dvärgarnas högkvarter under jorden 54
Moder Jord berättar en sannsaga om vår ”fria vilja” 62
Neanderthalare, indianfolk och naturväsen för 30 000 år sen 67
Flickan och faunen visar oss runt 71
Kusliga stenbeläten under biblioteket 78
En häftig upplevelse 83
De irländska druidernas samverkan med naturandar 88
Krigstillståndet får sin upplösning i dvärgriket 92
Ett kungligt dvärgbröllop med pompa och ståt 101
Ormörnen håller ordning i Ormbyn 104
Besök hos bergsdvärgarna 112
Eldnattsfesten 118
Besök hos anasazi-stammen 125
Med drakflyg till andarnas palats i Blomriket 135
Till anasazi och från anasazi 143
Besök hos en gammal isländsk magiker 147
Hos maorier på Nya Zeeland 156
Det nakna nomadfolket i Australien 160
Hos den trummande samenåjden 164
Lydia och Thesa blir bortrövade av kahunas 170
Hos hunzafolket i Tibet 176
De sju strålarnas kloster vid Titicacasjön 180
Tillbaka till den nordiska sommarängens alla väsen 188
Tillbaka till Moder Jords grotta 194
Hemma igen 199
Kanaliserade budskap från Pan – Naturens konung 202
 
Smakprov ur boken:
Första mötet med Moder Jord i hennes gröna grotta
… Jag tänkte inte i tid på de där resorna. Det var längesen jag slutade att tänka i tid, människans besvärliga uppfinning. Plötsligt var man här och lika plötsligt där. Förflyttning var inget problem och kostade inget bränsle. Men den här gången ledde oss Balthori och Thesa. Melchisedek var försvunnen.

Vi befann oss i ett intensivt grönt sken. Först såg jag bara grönt men efter en kort stund kunde jag urskilja fler detaljer. Vi stod i en grotta. Åtminstone liknade den de grottor jag har besökt – men ändå inte. Väggarna var bergiga och ojämna, men inte mossbelagda. De skiftade i guld och silver och överallt tycktes strimmor av olikfärgade ädelstenar vara insprängda. Det var väldigt vackert. Vi stod på en djupgrön matta av mossa. Det var den som först lyste oss i ögonen. Här och där fanns stalaktiter och stalagmiter, droppstensbildningar precis som i vanliga grottor, men vackrare, klarare, mer lysande. Från en bänk längst inne i grottan reste sig en kvinna, klädd i glittrande grönt. Hon snarare skred än gick fram till oss och omfamnade var och en. Som vanligt kändes inte omfamningen, men så är det när man är en eterisk ande, tänkte jag. Fast det var trevligt ändå. Jag gillar att bli kramad!

”Välkomna in i jordens innersta grotta!” Kvinnans röst var hög och klar. Det är svårt att förklara, men den klingade mer som en sång än som ord. Jag iakttog henne. Hon var högrest och skir men varken gammal eller ung. Håret var vitt och luftigt i stora, skimrande vågor och lockar. Ansiktet var smalt och vackert men märkt av tiden. Ögonen var både skarpa och djupa, svårmodiga och glada, och deras färg skiftade mellan grönt, brunt och mörkblått. Som en havsvåg i storm, tänkte jag.

”Jag är Moder Jord eller kanske ni hellre vill kalla mig för en aspekt av Moder Jord – för hon har många aspekter”, fortsatte kvinnan. ”Härifrån börjar er resa in i naturens hemligheter, eftersom det var här allting började. I det första gruskornet som växte och utvecklades till vår jord fanns ämnet till den här grottan. Ett frö blir till en blomma, så varför kan inte ett gruskorn bli till en jord? Naturens potenser är oändliga.”

”Var är vi?” frågade jag ivrigt. ”Är vi mitt inne i jordens kärna?”
Kvinnan nickade. Jag tittade på mina kamrater. Lydia stod småleende vid min sida och iakttog den grönklädda. Thesa och Balthori gick runt och kände på väggarna och tittade nyfiket in i stalagmiternas väldiga obelisker.

”Ni känner till naturen på jorden, ni som har bott där så nyligen”, fortsatte kvinnan som kallade sig Moder Jord. ”Men ni känner inte till de osynliga varelser som lever runt omkring er, som ni möter varje dag utan att veta om det och som ni dödar med era gifter, ert våld och er okunnighet. Ni ska få se hur de lever. Ni ska få besöka den tid när människorna var medvetna om sina bröder och systrar i naturen. Ni ska få vara tillsammans med dem likt Peter Pan och kanske ni möter guden Pan, naturens okrönte härskare. Ni kommer tillbaka hit till den innersta grottan då och då, eftersom er resa utgår från naturens vagga, från mig. Jag har många titthål som ni ska färdas i. När jag är färdig med er så blir ert budskap till människorna på jordens yta att det finns en värld inuti världen, en värld med ett lika magiskt förflutet som den ni kallar för er värld. Är ni redo?” Vårt ja var enstämmigt.

”Får vi uppleva magi?” frågade jag andlöst, ”både svart och vit?”
”Det finns bara vit magi”, smålog jordens Moder. ”Den svarta är skapad av människan, den onda människan, den maktlystna människan. Det finns egentligen inga onda människor heller. Ondskan finns alldeles i närheten av människan och väntar på att hon ska grabba tag i maktlystnad och våld för att tillskansa sig makt. Då ser den sin chans, och svartsjuka, avundsjuka och andra negativa känslor och energier får övertaget. Energierna finns runt omkring henne, men hon bestämmer själv vad hon väljer. Det goda finns alltid nära. Dessutom, käre Jan, är allt du hädanefter upplever som människa magi. Det gäller bara att sköta om den på rätt sätt.”

Jag suckade men valde att inte svara. Hon hade rätt. Jag hade ställt en dum fråga.
”Inte dum, men kanske onödig”, viskade Lydia. ”Du kunde ha frågat mig. Det där visste jag!”

”Vi ska börja nysta från rätt ände”, fortsatte den grönklädda. ”För mer än tjugutvå miljoner år sedan, i en tid när jordens människor visserligen var primitiva och enligt era vetenskapsmän inte ens existerade, besökte utomjordiska, människoliknande varelser vårt klot och blandade sig med invånarna här. Det har ni säkert hört förut. De förde med sig en högtstående kultur och en del av dem var vad ni numera kallar för alver. Jag vill att ni ska vara med från början, när naturväsen strövade omkring helt synliga, fast med en lite annorlunda struktur än er.

På den tiden, för många miljoner år sedan, fanns här tre slags mänskliga varelser: urinvånare, alver och utomjordiska människor. Dessa tre folkslag trivdes bra ihop och gav varandra värdefulla kunskaper som gjorde att naturen kunde utvecklas på ett för människan förmånligt sätt. Jag talar om en tid som inte finns med i era vetenskapliga undersökningar och upptäckter ovanpå min jord.”

”Fanns det några djur då?” undrade jag.
”O ja, massor av djurarter och massor av växtarter”, var svaret. ”Växterna kom först. Det var sedan haven dragit ihop sig och lämnat öppna, torra ytor av jord. Allt liv började i havet, det har ni väl lärt er? Men utomjordingarna förde med sig frö, en del fåglar och kunskaper att hantera den spirande jorden. Att det sedan hänt upprepade perioder av katastrofer i form av jordbävningar, översvämningar och vulkanutbrott känner ni nog till. Den tid ni anser vara människans första tillkomst på jorden stämmer inte.

De människors tid som ni nu ska besöka har ett drygt tjugutal miljoner år på nacken. Jorden höll på att utvecklas och var helt beboelig. Den väntade bara på att få dela med sig av både sin skönhet och sitt innehåll. Ni talar om apor. Visst är de besläktade med människor, men på ett helt annat sätt än ni tror och under en senare utvecklingsera. Människan fanns färdigutvecklad i sin kropp och med en ganska utvecklad hjärna när alverna bosatte sig här. Skillnaden var dock ganska stor, både till utseendet och intelligensen.

Alverna var överlägsna i allt och blev alltså en slags herrar, i alla fall ledare. De var magiker av en ny sort, vilket var både nytt och främmande för människorna. Det tog flera tusen år och många blandäktenskap för att avundsjuka, tävlingslust och maktlystnad skulle uppstå. Jorden har gått under många gånger på grund av detta, men aldrig helt och hållet. Klotet har funnits kvar och jag har funnits här. Följ med mig, Jan och Lydia, Thesa och Balthori. Ni kommer att förstå alla tungomål ni möter, annars vore de här resorna meningslösa.”

Moder Jord bad oss med en graciös gest att följa efter henne. Vi upptäckte en gyllene dörr i den bortersta delen av grottan. När vi kom närmare såg vi att den bestod av en ljus, glittrande mineral i vilken guldådror var insprängda. Den skimrade så det gjorde ont i ögonen. Vår grönklädda ledare tog fram en guldnyckel och öppnade dörren. Utanför den syntes bara en svagt gul dimma. Hon räckte nyckeln till Balthori.

”Vrid den här i luften när ni vill komma tillbaka hit”, smålog hon. ”Jag väntar på er.”
Det var inte första gången jag och mina följeslagare steg ut i en okänd dimslöjas hemlighetsfulla rökmoln.

En äng full med små elementarväsen
En äng är en äng. Hemma i Sverige är en äng om sommaren en blommande idyll, med saftigt grönt gräs som ibland är rufsigt, ibland växer i tuvor med blåklint, vallmo, klöver, timotej, rölleka, många slags fibblor, prästkragar, blåklockor och smörblommor. Så var inte den här ängen. Den var ingen vanlig äng och ändå en riktig, blommande äng. Den innehöll de uppräknade blomstren och hundratals andra, nya, som jag aldrig sett.

Det fanns runnor också. Runnor brukar utgöras av grupper av träd och buskar lite här och där på de stora ängarna. Vi såg flera sådana. Ekarna kände vi igen, hassel, ask och skogslind kunde jag urskilja, men det fanns namnlösa träd och buskar också. Endast på grund av formen kunde jag kalla dem träd och buskar etc. Allt växte nätt och avgränsat, som om varje planta satts ned med yttersta noggrannhet. Det var vackert, soldränkt och utan gränser. Ändå luktade det svensk sommaräng. Det är en alldeles särskild lukt som bara finns i Sverige, det vet jag. Jag är uppvuxen med den.

”Ängen har ett slut”, smålog Thesa. ”Vi ska bana oss väg till bebyggelse, men se er hela tiden noga omkring. Ni kommer att se mer än ängen.”

Sannerligen, hon hade alldeles rätt! Jag hade varit så fascinerad av växtligheten att livet omkring den hade undgått mig. Lydia nöp mig i armen på sitt vanliga busiga sätt och då vaknade jag till. Det fanns inte bara blommor, buskar och träd på ängen, det fanns folk också! Jag kallar dem ”folk”, men det är inte rätta ordet. Överallt rörde sig varelser av olika slag. De hade huvuden, kroppar med armar och ben som vi, men de var inte lika fysiskt bastanta. Jag förstod att det var både älvor och gnomer av olika slag.

”Här lever naturens väsen fullkomligt synliga för människor”, förklarade Balthori.
”De sköter helt enkelt om naturen. Så enkelt är det.”
”Finns de fortfarande kvar på jorden i dag?” frågade jag, även om min fråga kändes lite onödig.
”På ett sätt finns de och på ett annat finns de inte”, var hans kryptiska svar.
”De som är kvar på jorden nu har övergått till att bilda enheter för varje växtslag”, skyndade sig Thesa att förklara när hon såg min förbryllade min. ”Enheter?”
”Ja, en slags gruppsjälar om du så vill”, svarade Thesa.

Vi vandrade sakta framåt på ängen och nu såg jag höga stenblock som skymde utsikten och hindrade mig från att se slutet på ängen. Naturens väsen arbetade med sina växter, tydligen helt omedvetna om oss. De svävade, låg och grävde, knäföll, satt intill sina växter och såg ut att njuta. Humlor, bin, fjärilar och andra insekter blänkte, glänste och flög som mångfärgade strålar över växtprakten. Det var som att lära sig på nytt, lära sig om växter och insekter och lägga till de mångfasetterade naturandar som lät sina tunna kroppar smälta in i färgernas mångfald.

”Om man tittar riktigt länge”, sa Lydia fundersamt, ”så kan man skilja de fyra elementens väsen från varandra.” Jag måste ha sett frågande ut för Balthori skrattade till.

”Du måste känna till de fyra elementen, Jan”, förklarade han, ”jord, vatten, luft och eld. De har sina representanter överallt här: gnomer, undiner, sylfer och salamandrar. Jag föredrog att välja den här ängen som början på vårt besök i den här tiden, som utspelar sig för eoner av år sedan. Vi kommer att sluta utflykterna på ett liknande sätt när du har gjort dina erfarenheter. Du måste bekanta dig med naturens olika väsen om du ska kunna utföra din mission. Den består väl i att vidarebefordra de lärdomar du får här?”

Jag nickade. Lydia skrattade till och stack sin arm under min. ”Förbryllad författare?” viskade hon. ”Vi är faktiskt på jorden, den jord du trodde att du kände från början till slut.”

”Men utanför all vetenskaplig forskning. Så här långt tillbaka räcker den inte”, tillade jag och suckade. ”Jag har faktiskt skummat lite av vad Rudolf Steiner har skrivit men avfärdat det som mytologi.”

”Du skummar inte längre, du upplever en verklighet, även om den är urgammal”, svarade hon. ”Som historiker finner jag det här oerhört fascinerande. Och vänta bara, du kommer att få se saker som får dina ögon att stå på skaft!”

Thesa och Balthori hade stannat en bit framför oss. Alven höll varligt en knoppande solros mellan sina händer. Flera solrosor växte tätt intill en stor stenbumling och små väsen svävade runt omkring den.
”Jag låter dig se ner i jorden, Jan”, sa Balthori. ”Titta, vad ser du?”

Det kändes som om mina ögon sprack upp på något konstigt sätt. Jag kunde se rakt ner i jorden, ända till solrosens rötter, som förgrenade sig i ett virrvarr av jord och ett tätt mönster av andra rötter. Det lustigaste var tomtarna som fanns överallt. Jag kallar dem tomtar eftersom det var den närmaste beskrivning jag kom fram till. Det var rotandarna. De var ungefär en tvärhand höga och hade väldigt olika, ganska mänskligt utseende. Hudfärgen var grågrön, men även den varierade med gula och bruna inslag. Deras tättsittande kläder var av samma färg som deras kroppar. Ögonen var gula eller gröna. De långa tunna fingrarna med klolika naglar arbetade flitigt, men takten var inte särskilt snabb.

Jag tyckte att de snodde omkring i slow motion, men jag förstod att deras takt var anpassad till rotsystemet. Jag kände mig som Gulliver, ännu inte fängslad i lilleputtarnas nät. Jag gnuggade mig i ögonen som kändes normala igen. Balthori iakttog mig med ett kärleksfullt leende som samtidigt var lite spydigt.

”Nu ska du få träffa undinerna eller vattenandarna, ett mycket märkligt släkte”, lovade han. ”Dem kan du se med dina vanliga änglaögon.” Jag förflyttade blicken till jordens yta, det vill säga ängens böljande växthav. Nära marken flöt väsen omkring i dansande vågor. Jag förstod inte alls vad de hade för uppgift, så jag frågade Balthori.

”När rotandarna sänder upp växterna från sina rötter och de når jordens yta, så skulle växterna torka i den snabba luftväxlingen om inte undinerna fanns”, svarade han. ”Egentligen är vattnet undinernas rätta element, men när de arbetar med växterna sänder de ut strålar som omgärdar växten på ett fuktigt sätt. Andra undiner lever i vattnet, men det kanske du vet.”

Kanaliserade budskap från Pan – Naturens konung
En hel del av det Pan har sagt tycker jag är värt att vidarebefordra. Hans råd och synpunkter är värdefulla, även om han språk ofta är svulstigt. Jag vill gärna förmedla en del av dessa kanaliseringar till mina läsare. Det blir i ”ursprungligt” skick och inte som jag vanligtvis skriver.

Pan lever i naturen, inte bland människorna. Han vill förmedla något av oändligheten och den fantastiska skönheten som hans – men också vår – värld har att bjuda på. Kärleken till hans skyddslingar, djuren, växterna och alla naturväsen, liksom ödmjukheten inför det han berättar kan man inte ta miste på. Syftet är att få oss människor att förstå att vi måste vara rädda om vår vackra natur, hjälpa Moder Jord efter bästa förmåga och bli mer ödmjuka inför naturens skönhet och mångfald, så att vi får behålla den.

2006-12-05
Pan: Jag vadar i vattnet och det är sjögräs omkring mig, ja det är inte det enda som finns här. Jag går inte på vattnet, jag går i det. Det är ingen konst för mig. Här finns delfiner och hajar och alla möjliga fiskar. De har grupperat sig omkring mig där jag står på en korallklippa med sjögräs runt omkring. De har samlats här för att framföra klagomål. Jag får veta att de är missnöjda med att födas till Jorden i giftiga vatten, och i en osäkerhet som egentligen inte alls tillhör deras värld, oceanvärlden. Oceanvärlden ska vara ren och porlande. Den ska ”sisa”, sjuda och svalla omkring fiskarna och andra varelser i det renaste pärlskimrande, koboltblå och turkosblå vatten. Sådan klarhet i vattnet, klarhet i källorna, som kommer via vattenfall från höga klippor! De är rena. Det är, mestadels i alla fall, rent vatten som kommer ner. Men så snart det kommer ner till Jorden så blir det förgiftet. Hur ska fiskarna kunna leva?

Jag ser fångstnät med gråtande fiskar – fångstnät där klara, vackra fiskögon ber om hjälp. Vad ska jag göra med allt det här? Jag har ingen plats på Jorden längre, jag drivs bort. Tillsammans med hela havet drivs jag bort! Hjälp! Tala om detta för människor!

Fiskar kan gråta lika väl som de kan le. Och det är så få som tänker på dem. Därför har de inget riktigt stöd. Jag försöker så mycket jag kan, men nu ber jag er om hjälp också. Hjälp, så att näten lossnar från de sprattlande, smärtsamma rörelserna som fenorna gör! Hjälp, så att inte giftet dödar det lilla nyfödda delfinbarnet redan i mammans mage!

Detta är två små exempel av ett gigantiskt händelseförlopp som sker just nu. Hela Jorden måste förnyas och vi behöver all den hjälp vi kan få!

Jag är Pan och jag har mycken magi till min hjälp, men jag rår inte på ondskan, tanklösheten och våldet! Det är vad jag kan förmedla till er i dag här ifrån tång och havsalger. Vissa ställen på Jorden är någorlunda rena och vi hoppas så att de ska förbli så. Men de är långt borta, borta vid Arktis och Antarktis. Det håller på att ske saker där också. Hjälp!! Hjälp! Ställ er under vårt vattenfall och sänd ut hjälp till allt som har med vatten att göra! Jag ber!

Jag är Pan och jag är ödmjuk för en gångs skull. Trots att det är ni som borde vara ödmjuka inför mig så är det jag som är ödmjuk inför er! Jag kommer tillbaka och jag ser er, jag hör er och jag känner er.

2006-12-18
Här kommer jag, Pan. – Jag vill så gärna träffa er under vattenfallet, jag vill så gärna att ni ser vattenfallet och att ni står under det nu när jag kommer. Och jag vill så gärna tala om för er hur nära ni är naturens väsen och hur gärna de vill närma sig er, så att ni kan uppfatta deras existens.

Jag tycker det är dags att människan vaknar upp. Hon sover ju, hon är bara ett köttberg som lever i luft. Men det finns andra också, som ni. Och dem är vi glada för. Ni kanske har tänkt på klimatet just nu. Ni kanske har tänkt på att det är en begynnelse. Det kanske inte blir som det brukat vara någonsin mera. Det kanske måste ske något drastiskt. Vi kan snart inte andas, de av oss som finns kvar på Jorden. Vi kan inte andas! Det seglar omkring tjocka moln, som är bruna och svarta, mörkgrå och otäcka och som kväver oss.

Jag vill gärna vara Näcken som sitter i bäcken och spelar. Men jag är inte den Näcken, Näcken är en sagofigur. Pan och Näcken har alltid ansetts höra ihop, men det gör vi inte. Jag är Allfadern för naturen och det är mig som alla naturens andar åberopar. Varje strå har ett väsen och varje strå är viktigt. Även om det trampas ner så har det gjort sitt. Varje blad som finns på ett träd utstrålar det som människan behöver, och när det dör så kommer nya blad. Och även om bladen bara är knoppar, för jag vet att ni har sett att bladen är knoppar som slår ut på våren, så finns det inuti i dessa knoppar välgörande strålar som strålar ut ifrån träden. Men inte nu. De törs sig inte ut. Det är för mycket smörja i luften!

Vad är det ni håller på med, ni människor? Ja, vi är så bekymrade, så bekymrade. Men jag vet att ni inte deltar i detta och jag vill å mina och mina undersåtars vägnar tacka för det arbete ni lägger ner på att väcka människor. Men tro mig, ni måste fortsätta. Det är inte gjort på några minuter, det tar tid. Men det går till slut. Och varje gång ni gör något för oss så kommer något gott att hända. Varje gång ni tänker på naturen slår ett litet väsen upp sina vackra ögon och tackar Skaparen för att det finns. Och sedan ska ni veta att om ni sätter er på en sten eller en stubbe i skogen så kan ni prata med alla väsen där. Och de lyssnar, jag lovar er att de lyssnar.

Jag ville bara komma för att bekräfta att vi är väldigt, väldigt på vår vakt samtidigt som vi är tacksamma för all hjälp. Men vi är vakna och vi iakttar er vare sig ni vill det eller inte. Och vi slår tillbaka. Det sista var det inte roligt att lyssna till, men det är inte så mycket roliga saker vi har att komma med nu. Mer än att jag är glad att jag har fått den här kontakten där jag kan få skälla lite grann på det som finns utanför. Men det som finns inuti er, i era hjärtan, var rädda om det. Jag tycker om att visa mig i den här gruppen och jag är Pan!

2007-01-08
Jag hälsar er! Jag kan inte låta bli att komma en liten stund. Men jag vill bara säga hej och tala om för er att det arbete som ni håller på med uppskattas väldigt mycket av oss. Ju mer ni kan förmedla om naturen och om de varelser som finns där, ju bättre är det, därför att djuren lider.

Har ni sett bilder på hur man går fram i de stora sydliga skogarna. Vet ni hur de går fram där? De bara kör med sina stora fordon och djuren dödas eller jagas till platser som inte tillhör dem och deras liv, och där de inte kan fortsätta att leva. Har ni sett hur djurtransporterna håller på att ta död på djur, på många sorters djur? Har ni sett hur svårt djuren har det? Ja, jag vet, Mariana, fångstnäten, haven blir ju tomma. Jag talade om det sist. Inte bara fiskarna gråter, jag gråter själv och alla mina medhjälpare gråter. Men vad hjälper det? Tårar kan inte stänga av det som pågår, framfarten, den vilda, hemska framfarten, utplånandet av djur av många sorter.

En jägare skulle svara mig: ”Men om vi inte sköt undan djur och om det inte omkom djur så skulle det bli för mycket djur på planeten.” Och då svarar jag så här: ”Så är det inte alls!” Och så var det inte under de hundratals och tusentals år som människa och djur levde tillsammans. Då blev det inte övertaligt med djur på jorden. Nu plötsligt så tas det som argument. Men så är det inte, det lovar jag er. Därför att när det gäller djuren så är det något som sköter sig själv; urvalet, överlevnaden ligger hos djuren själva, i deras celler, och det behöver vi inte alls befatta oss med.

Att skylla på att det blir övertaligt med djur när det är övertaligt med människor! Fast de är väl också djur? Hum! Ja, jag blir så arg när jag ser hur ni människor gör med allting. Men jag tycker mycket om ert arbete och jag är så glad för det. Och jag är så glad för att ni tar med djuren när ni skriver och tänker och talar. Så min kärlek har ni!
Och fortsätt som ni håller på, så ska vi hjälpa er så mycket vi någonsin kan från vår sida.
Vi möts under vattenfallet! Jag är Pan!

2007-01-22
Jag vill säga ett par ord. Ni ska veta att det fortfarande finns alvsläkten på jorden. Det finns fortfarande gömda, människoliknande varelser som inte vågar visa sig. Det finns fortfarande alver och älvor. Det finns fortfarande det som ni tror är sagor, men det är verklighet.

Men de är samtidigt delvis gömda bakom en slöja och de kommer att komma fram när tiden är inne. För dessa varelser längtar efter att åter få bo i de ljusa dalarna på denna sköna jord, i den vackra värld som de har blivit tvungna att gömma sig för. De vill inte försvinna. De finns gömda där ni minst anar det och inte söker efter dem.

Så kom inte och säg att så kallade sagofigurer inte finns längre. Jag finns ju!!! I högsta grad! Och jag önskar att ni accepterar det faktum att ni inte känner till de individer som lever kärleksfullt, gömda i era skogar, i era berg och under havet.

Jag ville bara säga detta för jag tycker att det är så tråkigt att gå omkring och vara förnekad. Ni förnekar mig inte, det vet jag. Så här kan jag tala fritt med god publik.

Tack för att ni lyssnade och farväl för den här gången.
Tillbaka