Böcker >> Barn och ungdom >> Anna och Carlos möter sina förfäder
 
Anna och Carlos möter sina förfäder
 

 
Antal:

Pris:
188.00 kr
(inkl. moms 6%)
Till bokshopen - Tillbaka

 
Författare: Mariana Stjerna
E-post: mariana.stjerna@telia.com
Info om boken: Inb. 234 sidor, 12 svartvita illustrationer och 12 kartor i svartvitt
Normalpris: 188 kr inkl. moms 6%
ISBN: ISBN 91-88362-27-2
Utgivningsår:       2005
 
Mariana Stjerna, som varit medial sedan barndomen, arbetade som språklärare ett antal år innan hon blev författare på heltid. Hon har skrivit flera andliga böcker, även barnböcker, och därutöver arbetat som meium (regressionsterapeut), hållit föredrag om och haft kurser i andlig utveckling och gammal visdom. Idag lever hon ett mer tillbakadraget liv i Ludvika men ägnar sig fortfarande åt att skriva böcker.
 
Om boken:
Anna, 11 år, blir god vän med Carlos, 14 år, som är från Peru. Hans pappa är schaman och det väcker hennes nyfikenhet. En dag får hon, tillsammans med sin mamma, följa med Carlos hem och träffa hans pappa. Så börjar ett spännande äventyr där barnen via bl.a. hologram får inblickar i myter, visdom och magi hos tolv ursprungsfolk (se nedan)

Ur innehållet:
Anna möter Carlos
Inkafolket i Peru
Mayafolket i Mexiko
Hopi-indianerna
Sioux-indianerna
Maorierna på Nya Zeeland
Aboriginerna i Australien
Hunafolket på Hawaii och Tahiti
Samerna i Norden
Sumererna i södra Mesopotamien
Dogonerna i Västafrika
Tuaregerna i Nordafrika
Etruskerna – ett gåtfullt folk i Italien
Spännande schamaner – kamerna i Altaibergen
Reptilfolket
Vad de gamla kulturerna har gemensamt
Drömmen om Vingmakarna
 
Recensioner:
Författaren om boken:
Som gammal lärare har jag alltid intresserat mig för hur läromedel är utformade. Jag är mycket intresserad av gamla kulturer och vet att man i skolornas historieundervisning inte har tid att gå in på dem så noggrant som det vore önskvärt. Jag fick en idé om att skriva en annorlunda lärobok. Det var så Anna och Carlos kom till.

Jag har vävt in de historiska kunskaperna i en handling, där dröm och verklighet kan mötas. Jag försöker göra tråkig historia rolig på mitt sätt. Jag vill påvisa att alla gamla kulturer härstammar från samma grundtankar, från ett och samma ursprung.

Jag lovsjunger inte de gamla kulturernas sätt att leva och tänka, men jag kan inte låta bli att jämföra dem med vår nutida kultur. De flesta kulturer har rönt samma öde: de har fyllts av hat, våld, makt och terror precis som vi som lever nu.

Vi lever på en underbart vacker planet som vi håller på att förstöra. Det är dags att tänka till och det gör personerna i den här boken. Jag riktar inga pekpinnar mot nutiden men jag försöker se livets olika aspekter med nya ögon bortanför tid och rum.

Jag har forskat i dessa gamla kulturer och levt mig in i hur människorna tänkte och handlade. Vi tycker att det är ruskigt med människooffer – som förekom både hos maya- och inkakulturerna. Vad är det då som sker dagligen i vår moderna tid? Krig är också människooffer.

Människornas sätt att tänka för tusentals år sen kanske inte är så främmande från vårt eget som vi tror. Den här boken var gränslöst rolig att skriva. Hoppas att läsarna tycker att den är lika rolig att läsa, för då har mitt arbete och mina idéer om ett nytt sätt att lära sig historia inte varit förgäves.
 
Smakprov ur boken:
Inkafolket i Peru
Lördagskvällen var mild och lite fuktig. Några små björklöv dansade en ensam dans på asfalten när Anna och Majken klev in genom porten till Gripvägen 5. När de stod framför dörren och skulle ringa på, stannade Majken upp.

”Varför gör jag det här egentligen?” frågade hon.
”För att jag är ditt enda barn och du vill göra mig glad”, föreslog Anna. ”Dessutom är du bland annat lärare i historia och intresserad av gamla kulturer. Ring på nu, mamma!”

Det var Juan som öppnade och Anna nästan skrek av förtjusning. Han var klädd i vita bomullsbyxor och vit skjorta. Över det bar han en poncho i fantastiska färger. På huvudet hade han en stickad mössa som gick ner över öronen, även den brokig i vilda färger. Han välkomnade dem med en kopp maté, ett slags te som är mycket populärt i Peru. Anna tittade förvånad på sin mamma, som kröp in i ett hörn av soffan och verkade både rädd och blyg. Majken brukade vara öppen, glad och pigg. Hon stirrade nästan oavvänt på Juan Pedro, som om han hade trillat ner från månen. Carlos sträckte ut sina långa ben och lade fötterna på en stol.

”Gör det bekvämt för dig, Anna”, sa han, ”för när farsan börjar med sina trick så slutar han aldrig.”
Vilka trick? tänkte Anna, men hon hann aldrig fråga.

”Tack för att ni har kommit hit i kväll”, började Juan småleende. ”För mig handlar det här mötet inte bara om att berätta om gamla kulturfolk, utan om att vi tillsammans fördjupar oss i den allra äldsta kulturen, den som fanns långt före det som finns nu! Jag är en tvättäkta inkaindian i rakt nedstigande led från det högt utvecklade samhälle som fanns i Peru när de spanska erövrarna anlände på 1500-talet och krossade hela Inkariket.”

”Finns det många inkas kvar?” frågade Majken.
”Nej, det är bara ett begränsat antal som kan räkna sina anor från den tiden”, svarade Juan, ”men det är många som påstår sig vara inkas för att imponera på turisterna. Mina förfäder har varit medicinmän och magiker i många, många generationer ...”

”Magiker!” avbröt Anna och tittade storögt på sin värd. ”Kan du trolla?”
Carlos gav till ett skratt och gjorde några inbillade trollerirörelser med armarna. Juan Pedro var däremot allvarlig.

”Vi skiljer på magi och trolleri”, svarade han. ”Magin kommer från tidernas begynnelse och det är dit jag tänker föra er. Där finns den äkta visdomen. Visdom och magi har en nära anknytning. Den ena kan inte finnas utan den andra.
Inkafolket i Peru har en skapelseberättelse som jag nu ska berätta för er. Vår övergud, Viracocha, skapade himmel och jord. Han tillverkade jättestora människor av stenblock. Efter en tid började människojättarna att slåss med varandra. Då dränkte Viracocha jorden, men två av stenjättarna lyckades överleva. Han använde dem till att skapa en mindre människoras och han hämtade upp solen och månen från botten av Titicacasjön. Från början lyste månen starkare än solen, men då blev solen avundsjuk på månen och kastade aska på den. Sedan dess har månen alltid lyst svagare än solen.
Viracocha beslöt sig för att skapa en bättre människoras än de bråkmakare han hittills åstadkommit. Han uppsökte tre små grottor och från dem lät han människorna komma ut. I den mittersta grottan fanns det en kungafamilj med fyra bröder och fyra systrar, som fick i uppdrag att gå ut i världen och grunda Inkariket. De fyra bröderna kom inte överens utan gick skilda vägar. Den yngsta brodern och de fyra systrarna stannade på en plats där de bestämde sig för att bygga staden Cuzco.

Efter ett tag upptäckte den yngste brodern, som hette Ayar Manco, att det blåste för hårt på den platsen så han låste in vinden i ett stall. Det gillade inte en annan av bröderna. Han gav Ayar Manco en enda dag på sig att bygga ett skydd mot vinden. Denne klättrade upp på det högsta berget. Med sig hade han ett rep som han använde som lasso till att fånga solen. När den var infångad knöt han fast repet i bergets topp. Han tog god tid på sig att bygga färdigt Cuzco och sedan kunde han släppa loss både vinden och solen. Ayar Manco blev därefter härskare i Inkariket tillsammans med sin syster Mama och hustru Ocllo.

Den här skapelsemyten möter man i många former när man kommer till Peru. Det finns en ö som heter Solön och en som heter Månön. På båda öarna finns lämningar efter inkafolket och på deras tid förekom ett livligt umgänge mellan öarna. På Solön tillbad man solen och på Månön månen. På Solön finns en källa som sägs ge evig ungdom åt de kvinnor som badar däri. Titicacasjön har tjugofem öar och Solön är den största.

Nej, nu låter jag som en guidebok, men för att förstå de innersta hemligheterna i inkakulturen behöver man veta lite om Peru. Inkaskatten har ni förstås hört talas om? Cuzco är en helig stad för inkafolket. Där finns Cori-Cancha, det tempel som var tillägnat solen, månen och stjärnorna. Där fanns en gång omätliga rikedomar. Väggarna var klädda med guld. Där förvarades inkamumier på guldsäten. Deras ansikten var försedda med guldmasker. På altaret fanns en stor guldskiva som uppfångade morgonsolens strålar likt en brännspegel. Till vänster om den fanns en månbild av silver. Den kultur som förstördes av spanjorerna var mycket högtstående, men det är få som vet att Peru är världens vagga. Om vi bortser från den fantasirika skapelsemyten, så var det i alla fall där allting började.”

”Hur vet du det?” frågade Majken med rynkade ögonbryn. ”Är det inte en ganska primitiv åsikt? Vi är först och bäst-syndromet alltså!” Detta var inte något som ingick i hennes historieundervisning. Men Juan Pedro smålog vänligt.

”Det ingår i en medicinmans kunskaper”, svarade han. ”Det är absolut inte skryt, det är ett faktum för varje initierad medicinman. Jag skulle kunna sitta hela natten och prata om det underbara, mystiska och natursköna Peru, om alla gamla heliga platser, om myter som gått från mun till mun i sekler ... men det är inte därför ni har kommit hit. Ni har kommit för att lära er om ursprunget till alla kulturer. Tro mig, alltsammans började i Peru, samtidigt som allting började någon annanstans! Det där förstod ni väl inte? Bortse från Skapelseberättelsen. Vad som hände rent fysiskt och materiellt var följande.”
Till sin häpnad såg Majken och Anna en bild framträda på teven framför soffan. Varken Juan eller Carlos var ens i närheten av fjärrkontrollen, som låg orörd på bordet framför Majken. ”En videofilm kan inte visas i rutan utan att man trycker på knappar”, kunde inte Majken låta bli att säga. Men Juan log sitt hemlighetsfulla leende, medan höga berg framträdde på bilden, älvar ringlade sig i ojämna mönster och gröna skogar susade i svaga, milda vindar. Man hörde hur de brusade. Bilden gled över bergmassiv efter bergmassiv. Plötsligt stannade den och då var det inte längre berg man såg. Det var en oändlig, slät stenmark med massor av märkliga linjer. Juan började tala om landningsbanorna i Nazca. Där stannade bilden.

”Hur bär du dig åt?” utropade Majken. ”Har du en inbyggd video som börjar av sig själv?”

”Vi talade nyss om magi”, smålog Juan. ”Det är min tankes kraft som sätter i gång bildsvepet. Vad ni ser här upptäcktes i början av 1900-talet. Men inkafolket har länge vetat om dessa linjer. Som ni ser finns där geometriska linjer, abstrakta teckningar och stiliserade bilder av djur och fåglar. En del figurer uppnår en längd av nästan 250 meter. Vi vet inte i vilken ordning de kommit dit, eller om alltsammans gjordes på en gång. Det är lättast att se linjerna från ett flygplan. Men en sak vet vi med säkerhet: Det var här det började! På denna plats, Nazcapampan.”

”Vadå började?” avbröt Anna.

”Utomjordiska rymdskepp landade här och förde med sig varelser som blandade sig med människorna i den lågt stående kultur som redan fanns där. Kulturen höjdes avsevärt och man återfinner markeringar inte bara på Nazcapampan utan också på ruinfälten på högslätten vid Tiahuanaco och den stora treudden i bukten vid Pisco. Dessa markeringar gjorde det lättare för utomjordiska rymdskepp att landa på rätt plats.”

”Neej”, avbröt Majken, ”kom inte med sånt där utomjordiskt snack. Det köper jag inte!”

”Tyvärr måste du det”, svarade Juan, ”så länge motsatsen inte kan bevisas. Jag har bara nämnt det yttre mönstret nu. De utomjordingar som du förnekar gav inkafolket nya värderingar. Avgudadyrkan byttes ut mot en dyrkan av naturen och av den inre människan. Vi fick lära oss att allting lever: stenarna, mineralerna, jorden, elden, luften och vattnet, allt är liv och innesluter liv. Så även människan.”

”Du snackade om jordens vagga, pappa”, påminde Carlos.

”Se här!” fortsatte Juan. ”Bilden visar en födelse. Det var inte bara er Jesus som föddes på ett konstigt, utomjordiskt sätt.”

På videon visades en ung kvinna i mycket speciella, färggranna kläder. Hon stod på ett berg. En varelse som liknade en man kom flygande i luften och landade framför henne. Han var vacker men inte fullt så kompakt som en person av kött och blod. Han omfamnade den unga kvinnan och båda utlöste ett slags ljussken. Därefter försvann han. Det blev en ny bild. Den unga kvinnan födde ett barn på vanligt jordiskt sätt.

”Många födslar gick till på det här sättet i början när de utomjordiska hade landat”, förklarade Juan. ”Det är därför jag kallar Peru för jordens vagga, eftersom vår tidigaste tradition berättar om människor med kosmiskt ursprung. Dessa människor skulle säkert kallas för trollkarlar av er, eftersom deras magi var synnerligen väl utvecklad. Det finns också en gammal myt, som berättar att invånarna i en viss del av Peru föddes på jorden från silver, brons och gyllene ägg som dalade ner från himlen. Sannolikt är det rymdfarkoster som ni kallar UFO:n som åsyftas. En del av magin finns kvar i dag, inbäddad i våra traditioner.

Men det var stora skillnader mellan de styrande, hövdingar, inkans adel och de vanliga medborgarna under inkans storhetstid. Vanliga borgares arbete försörjde adeln med en ofantlig lyx. Borgarna levde i normala äktenskap så länge de inte hade alltför vackra döttrar! När deras flickor var tio år gamla valdes de vackraste ut och skickades till staden för att först lära sig de vanliga kvinnliga dygderna. Därefter skedde åter ett urval. Den levande guden – härskaren – fick dem som tjänarinnor och ibland kunde han ge bort dem som gåva till sina vänner. Andra flickor sändes till templen. De kallades för Soljungfrurna och de blev tempeltjänarinnor som fick avlägga kyskhetslöfte.

När det gällde gudadyrkan, så fanns det två sorter: en för de högre klasserna och en för folket. Jag har redan berättat om Viracocha. Han var mäktigast av alla gudar och han fanns i hela universum. För vanliga människor var Inti, solguden, den högste guden. Hans bild fanns i templen på stora solskivor av guld med människoansikten. Hans hustru hette Quilla och var mångudinnan ...”

”Inkas offrade människor”, avbröt Majken ogillande. ”Kan du försvara det och hör det till utomjordingarnas lärdomar?”

”I varje land uppstår så småningom feltolkningar och missbruk av folkets tro”, svarade Juan tålmodigt. ”Det var sällsynt med människooffer i inkariket. Det kunde förekomma när det var kris i landet, om härskaren, Sapa Inka, var sjuk eller om farsoter och hungersnöd drabbade dem. Då valde man ut tioåriga pojkar eller flickor som var särskilt vackra och välskapade. Tyvärr finns alltid Ondskan där och söker egna vägar. Men detta är något som nutiden tagit till sig och som de kastar oss i ansiktet. Hur var det med Nordens hedniska riter? Har inte ni bränt häxor? ”

Majken teg. Anna fnissade och klappade lätt i händerna. Juan fortsatte:

”Om du köper en poncho på en marknad i någon liten by så tar indiankvinnan avsked av ponchon. Hon kysser och kramar den, därför att hon har vävt in naturens själ i tyget och så är hon rädd att hennes egen själ ska följa med vid köpet – eller åtminstone delar av den! Så starkt är Perus indianer knutna till naturen att varje liten tråd som används i väven har sin betydelse för helheten/naturen. Vi är små, små bitar av Moder Jord även i dag. Vi tycker inte om stora städer. Vi ser med bedrövelse på jordens sönderfall på grund av människans behandling av Guds gåvor. Se på bilderna här.”

Teverutan visade bombande flygplan. Det kom upp svarta, täta moln av rök och eld från marken. Det hördes skrik och jämmer. Det var otäckt och Anna gömde ansiktet i händerna. Då skiftade bilden till Perus höga berg. I dalarna såddes och skördades det och får, getter och lamadjur leddes på bete. Den ena idyllen avlöste den andra.

”Om jorden odlades och djuren vårdades i harmoni med naturen skulle den första bilden inte behöva visas. Jag tror inte att människan kan bli fullkomlig, men vi måste sluta hata. Vi hatar av avundsjuka, religiösa skäl, fruktan och ovisshet. Vi måste lära oss att acceptera varandra. Alla har vi vår plats på jorden, hurdana vi än är.” Juan Pedro suckade.

”Klockan är mycket, vi måste gå hem nu”, sa Majken, som inte ville ge sig in på alltför komplicerade diskussioner. ”Men innan vi går kan du väl tala om hur du gör det där med teven?”

”Tankens kraft är nätt och jämnt upptäckt!” skrattade Juan. ”Alla moderna upptäckter är rena barnleken jämfört med tankens kraft. Det är urkraften i vår tillvaro, den som kan leda oss precis hur långt som helst.”

”Så du tänker fram de bilder som uppstår på skärmen”, smålog Majken, ”och projicerar över dom på något sätt. Det vill du jag ska tro på? Men det har varit en trevlig kväll. Tack Juan och Carlos!”

J uan böjde sig ner och kysste Majken på båda kinderna. Hon blev blossande röd och slet åt sig jackan som om den var en olydig hund. Anna kramade både pappan och sonen och följde efter sin mamma, som halvsprang hela vägen hem.
Tillbaka