Böcker >> Barn och ungdom >> När föräldrar och sjukvård sviker
 
När föräldrar och sjukvård sviker
 

 
Antal:

Pris:
228.00 kr
(inkl. moms 6%)
Till bokshopen - Tillbaka

 
Författare: Vanja Millberg, pseudonym
Info om boken: Inb. 256 sidor
Normalpris: 228 kr inkl. moms 6%
ISBN: 978-91-88362-41-4
Utgivningsår:       2008
 
Vanja Millberg berättar sin egen sjukdomshistoria och om hur hon tvingades hitta alternativa vägar till självhjälp för att orka leva. Hennes syfte med boken är att hjälpa andra unga människor i samma situation samt att informera anhöriga, läkare, tandläkare, sköterskor, psykologer, myndigheter m.fl. om hur det är att vara ensam och hjälplös och känna sig värdelös och oälskad.
 
Om boken:
När föräldrar och sjukvård sviker
En berättelse om en ung kvinnas kamp för överlevnad

Hur är det för ett barn att starta på minus? Att inte få stöd och trygghet från sina föräldrar utan i stället bli hånad och trakasserad, ja till och med utsatt för våld? Hur överlever man en brutal hemmiljö och vänder en dålig start till något bra?
Det kan du läsa om i den här boken som handlar om en flicka som vid 10 års ålder råkar ut för en trafikolycka. Tre år senare är det en pojke i skolan som knuffar henne våldsamt mot en vägg, med handikappande skador i nacke och rygg som följd. Flickan får men för livet och skadorna kräver ett otal besök på sjukhus och rehabiliteringskliniker, där man inte kan finna orsaken till hennes fysiska problem.

Boken ger läsaren en inblick i barnets upplevelser och känslor inför en oförstående och obegriplig omgivning. Därtill kommer en beskrivning av barnets, tonåringens och den unga kvinnans kamp för överlevnad och ett värdigt liv. Så småningom hittar den unga kvinnan egna vägar till självhjälp genom bland annat kiropraktik, alternativ medicin och medmänsklighet.

Boken vänder sig till ungdomar och unga vuxna i en liknande situation, för att ge hjälp, stöd och hopp – men även till anhöriga, läkare inom sjuk- och tandvård, kuratorer, psykologer, jurister, skolpersonal, myndigheter, försäkringsbolag och politiker m.fl., för att de ska få större förståelse för sina barn/patienter/klienter/elever.

Innehåll
Till läsaren 8

1. Mina fysiska trauman och svensk sjukvård 10
Mina första barndomsår 10
Bilolyckan och misshandeln i skolan 16
Livet efter mina traumatiska upplevelser 19
Min första kontakt med läkare och sjukvård 23
Remiss till neurologen 32
Sjukskriven för whiplash-skada och fibromyalgi 37
Ryggmärgsprov och sjukhusvistelse 40
Möte med en specialist och remiss till storsjukhus 58
Besök hos ögonspecialist, reumatolog och tandläkare 70

2. Terroriserad av mina föräldrar 75
Svår yrsel och föräldraterror 75
Vändpunkten – mitt liv får en mening 83
Utsatt för mordförsök 88
Att leva i skräck – min vardag 95
Jag börjar bygga upp mig själv 101
Min lillebror var också ett offer 108
Jag kontaktar en advokat och läser sjukjournaler 111
En ny vän gör entré i mitt liv 116
Bortbjuden 119
Varför är mina föräldrar så hjärtlösa? 122

3. Jag tar makten över mitt liv 129
Jag tvingas fly hemifrån 129
Äntligen får jag en egen lägenhet 136
Jag börjar ta kontroll över mitt liv 141
Mina samtal med kuratorn är livsviktiga 144
Kurortsvistelsen – en besvikelse 145
Varför är myndigheter och sjukvårdspersonal så enögda? 153
Homeopati och laserbehandling 155
Min debut som sångerska 156

4. Mitt möte med alternativ medicin förändrar allt 162
Besök hos en erfaren kiropraktor 162
Biofunktionsdiagnostik och sjuka tandrötter 167
Alfred var min räddande ängel 175
Ödmjukhet, tacksamhet och girighet 180
Remiss till Odontologen 184
Mina visdomständer måste bort annars dör jag 189
Vem kan skriva ett invaliditetsintyg åt mig? 191
Äntligen dags att ta bort visdomständerna 195
Värsta typen av misshandel 196
Min lillebror får en tid hos Alfred 197
Både Alfred och jag opereras med gott resultat 201
Viktigt att förverkliga sina drömmar 204
Sjuka tandrötter är inget att leka med 207
Mamma får också en tid hos Alfred 211
På besök hos min farfar 218
Jag förlorar tvisten om skolförsäkringen 220

5. Jag blir allt bättre och går vidare med mitt liv 223
Varför kan inte läkare och alternativa terapeuter samarbeta? 223
Partiskt teve-program om tandläkare 230
Intressant bok om läkare av amerikansk läkare 232
På besök hos min morfar 233
Skrivarskola och framtidsplaner 236
Möte med min faster och mina kusiner 237
Jag försöker göra upp med mamma 240
Aldrig att jag skulle bli bitter på släkten 247
Indraget sjukbidrag och ”häxan” på Försäkringskassan 249
Äntligen hittar jag mina sanna rötter 253
 
Smakprov ur boken:
Utsatt för mordförsök,s.88:
Jag vill känna mig lätt som en fjärilsvinge, i stället ligger jag fjättrad i sängen med hundratals sylvassa spjut i kroppen, som någon osynlig varelse stuckit in i varenda millimeter av mitt skelett, samtidigt som musklerna slits itu en efter en.
Jag är inlåst i mig själv och önskar att det fanns en nyckel så att jag kunde öppna ibland och gå ut ur min kropp och göra mig fri från mina symptom. Jag vill ta semester men det går inte för jag är tvungen att arbeta dygnet runt, som en slav…

s. 94
Mina tankar sa att min nacke och rygg inte klarade av att bli mer skadade, men hon tänkte aldrig på konsekvenserna.
Jag låg kvar på sängen när hon började slå mig hårt över hela kroppen. Hon tog sedan min kudde och satte den mot mitt ansikte i avsikt att kväva mig. Min inre röst sa att hon denna gång kanske skulle göra slut på mitt liv för gott.

Jag försökte ta bort kudden men klarade inte av att försvara mig och det visste hon. Jag led av smärtor och en pinande trötthet och det enda som hon bevisade med sin handling var att hon bara tänkte på sig själv och sin egen sömn. Hon kunde ha haft kvar sovrumsdörren och stängt igen den så att det blev lugnt, men hon ville ju gärna sparka på mig.

Jag undrade om hon var medveten om att kudden hon använde var ett tillräckligt vapen för att döda mig. Jag fick svårare och svårare att andas och var inställd på att mitt liv kunde sluta på det här viset, medan hon med all sin kraft fortsatte att trycka kudden mot mitt ansikte. Jag fick inte till mig någon som helst luft och blev skräckslagen över att behöva dö på detta hemska sätt. Jag hittade verkligen inget tekniskt sätt att andas på.

Hon skrek gång på gång med grov röst:
– Jag ska döda dig. Jag ska döda dig din jävel!

Jag kände att mina ögonlock ramlade ner och att lungorna började lägga av, för jag hade knappt något syre kvar. Det var farligt nära att jag höll på att stryka med. När hon till slut tog bort kudden dröjde det en evighet för mig att komma tillrätta med andningen igen. Jag behövde andas så mycket att jag inte hann med.

När hon äntligen gav sig iväg smällde hon igen dörren efter sig och alla sängkläder låg på golvet för dem hade hon ju slängt ned. Jag låg i fosterställning och orkade inte vara ledsen, jag orkade ingenting förutom att komma ikapp med andningen.
Kudden var annars min räddare i nöden, det var den jag kramade och fick tröst av. Och jag önskade alltid att den kunde krama mig tillbaka, men nu var den förvandlad till hennes onda redskap.

Jag behövde inte mina föräldrar, dem kunde jag vara utan. En sak var säker och det var att både mamma och pappa hade gjort bort sig för evigt. De hade förlorat sin dotter för all framtid.

Jag visste inte om det var Gud eller änglar som hjälpte mig att stå ut och kämpa, men någon ville i alla fall inte att mina föräldrar skulle få segra över mig. Jag kände mig ärad över att Gud gjort mig till en bra människa. Mamma och pappa hade han inte lagt någon tid på alls. Ordspråket ”Den Gud vill förgöra berövar han först förståndet”, har tröstat mig många gånger.

s. 70:
Besök hos ögonspecialist, reumatolog och tandläkare
Det var synd att avdelningens överläkare tog över tyglarna. Han lät sig inte vänta med att skälla ut mig efter noter och menade att jag inte hade några bevis för att jag hade en skada i nacken. Han trodde att jag hade fibromyalgi och sa att jag skulle tänka bort alla mina symptom, då blev jag frisk sedan trodde han. Jag ville vara stark och skälla tillbaka på honom, men jag fick inte fram de rätta orden. Det var typiskt att jag efteråt alltid brukade komma på kloka saker som jag borde ha försvarat mig med, men när det väl gällde blev jag för det mesta helt blockerad.

Jag svarade honom att jag blivit nedslagen och att det var en nackskada jag fått efter det. Han ville inte lyssna på det örat utan jämförde mig med de andra patienterna som låg på samma avdelning. Han uttryckte sig väldigt klart att han hade mer sympatier för dem som hade reumatism än vad han hade för mig. Men det var inte hans sympatier jag var ute efter. Jag hade enbart blivit ditskickad för att utesluta diagnosen Sjögrens syndrom.

Det var tydligt att han tillhörde den grupp av läkare som inte ville skaffa sig någon kunskap om whiplash-skador. Han sa rakt ut med bestämdhet i rösten:
– Det finns inte några vetenskapliga belägg för att whiplash-skador existerar överhuvudtaget.

Men jag var tillräckligt påläst för att veta att det fanns det. Han hade en militärisk personlighet med ett kallt och hårt sinne. Jag berättade för honom att jag hade varit hos en neurolog som var specialist på whiplash-skador. Då svarade han mig så otrevligt han bara kunde:
– Varför gick du till honom? Trodde du att du skulle bli hjälpt av det eller?

Jag svarade lågmält:
– Han kunde åtminstone svara på en del av mina frågor vilket ingen annan har kunnat göra.

Då blev han ännu surare och vände bort huvudet från mig och fnös som han gjort flera gånger under vårt timslånga och meningslösa samtal. Jag önskade att jag kunde ge utlopp för alla arga känslor som ville komma ut ur mig, men jag kunde inte och mitt inre sa upprepade gånger: ”Han känner inte mig, han vet inte vad jag går och bär på i min kropp, han har ingen rätt att vara sån mot mig när han inte ens har kunskap om whiplash-skador.”

Jag försökte försvara mig, men det var svårt och jag fick kämpa för att hålla inne med tårarna för jag ville inte visa honom min sårbarhet.

Det kändes som det var ”droppen” när han anklagade mig för att jag inte levde det liv som hans egen, jämnåriga, dotter gjorde. Hans ord högg som knivar i mitt hjärta för om jag hade mått bra hade jag kunnat leva som andra ungdomar, men mina symptom var så handikappande att jag inte kunde det. Jag grät ofta över att jag förlorat hela min ungdomstid.
Jag trodde aldrig han skulle gå, för han fortsatte att nedvärdera mig genom att uppkäftigt fråga:
– Vad ska du göra av ditt liv?

Mitt hjärta ville ropa ut allt som jag ville göra i mitt liv, men jag fick inte fram ett ljud. Jag försökte men blev stum av frustration för att han inte förstod att mina starka symptom hindrade mig från att leva normalt. Han behandlade mig hela tiden som om jag vore inbillningssjuk och som om jag inte hade något annat att intressera mig för än att springa till läkare. Jag ogillade hans attityd för han gav sken av att han visste allt mycket bättre än jag. Han var inte så bildad som han trodde att han var. För om han hade varit bildad så hade han inte behandlat mig så illa som han gjorde.

s. 172:
Mitt möte med alternativ medicin
När mitt besök hos Alfred var till ända för denna gång kände jag att allt kommit på plats och att jag äntligen hade funnit den terapeut jag så länge letat efter! Jag var nu på rätt väg till en bättre hälsa. Jag kunde sträcka på mig mer än jag brukade, för nu hade jag fått varenda en av mina intuitiva förnimmelser bekräftade! Det var förunderligt att min intuition alltid stämde när det gällde min kropp och ofta när det gällde annat i mitt liv också. Jag slog liksom instinktivt in på den väg som ledde fram till en upptäckt och jag kunde inte alltid förklara varför jag trodde på olika saker, jag liksom bara visste.

Jag kunde ha besparats både smärta, tid och pengar om läkarna hade lyssnat på den intuitiva kunskap jag hade om mig själv och inte avfärdat den, vilket de flesta läkare flinande gjort. Jag hade haft rätt i alla år om att det fanns något som var fel i min kropp och som gick att bota. Efter varje framsteg jag gjorde blev jag alltmer arg på den vanliga sjukvården som bara trampat på mig. Men samtidigt kände jag mig mycket nöjd med att jag kämpat vidare, struntat i läkarna och bara litat på mig själv i stället. Det är helt enkelt så att man måste vara aktiv om man vill bli frisk och dessutom lita på sin inre styrka. I vissa situationer får man inte ta andra människors åsikter på allvar.
Tillbaka