Böcker >> Personlig och andlig utveckling >> På uppdrag i rymden
 
På uppdrag i rymden
 

 
Slutsåld

Till bokshopen - Tillbaka

 
Författare: Mariana Stjerna
E-post: mariana.stjerna@telia.com
Info om boken: Häftad med flikar, 250 sidor, ett par bilder på författaren
Normalpris: 249 kr inkl. moms 6%
ISBN: 978-91-88362-53-7
Utgivningsår:       2012
 
Mariana Stjerna, som varit medial sedan barndomen, arbetade som språklärare ett antal år innan hon blev författare på heltid. Hon har skrivit flera andliga böcker, även barnböcker, och därutöver arbetat som medium (regressionsterapeut), hållit föredrag om och haft kurser i andlig utveckling och gammal visdom. Idag lever hon ett mer tillbakadraget liv i Ludvika men ägnar sig fortfarande åt att skriva böcker.
 
Om boken:
Marianas omtyckta bok, Agartha – jordens inre värld, hade nyss kommit ut (2010) när hon anropades av sin kosmiske vän och inspiratör Jan Fridegård, som talade om att han också besökt Agartha, och att han nu ville berätta om sina upplevelser där tillsammans med sin följeslagare från ett par tidigare böcker, Lydia.

De hade varit på spännande äventyr i rymden också, till Sirius B och Plejaderna, ja till och med till Andromedagalaxen, som ligger närmast vårt stjärnsystem Vintergatan. Ville hon bli hans skrivarmedium igen? Såklart hon ville!

I Agartha, där Janne och Lydia börjar sin resa, besöker de först Porthologos, det kilometervis stora biblioteket (utan böcker), där all mänsklig kunskap finns samlad. Det är bara att bestämma vad man vill veta mer om, så får man se holografiska bilder med till synes levande människor, som levandegör ämnet ifråga.

I Agartha träffar de också den hemlighetsfulle Pilgrimen, som har mycket visdom att förmedla och som är deras ciceron på flera resor. De besöker bland annat ett spännande forskningscentrum, Borgen, där de förnämligaste uppfinningar och upptäckter utvecklas och dit flera excellenta forskare från yttre jorden flyttat, t.ex. Darwin och Tesla.

Plejaderna, sjustjärnorna, som består av många långt framskridna galaktiska samfund, finns inga storstäder utan bara mindre samhällen, där de flesta känner varandra och trivs tillsammans. Där besöker man ett plejadiskt parlament och får inblick i skolsystem och levnadssätt. Man får också uppleva djurliv och havsfolk, jo, det finns faktiskt sjöjungfrur på riktigt…

Sirius B träffar de delfinfolket och amfibiefolket, som har fiskdräkt, och får vara med om en helt översinnlig aftonsång i Elfenbensgrottan.

Resans avslutas på Andromeda, där alla individer ingår i ett högre medvetande och där livet verkar vara lätt att leva. De får se botplatser och healingstugor och även besöka drak- och reptilfolket. – Låter det inte som en spännande bok?


Om du är nyfiken på vem författaren Mariana Stjerna är, ska du läsa Bonusmaterial om och av Mariana Stjerna i slutet av boken (70 sidor). Där finns en kort resumé över hennes långa liv, hon har fyllt 90 år, och där gör hon också en egen inre resa till andra dimensioner.

I sällskap med Jan och Lydia och siriusbon Aranis hälsar hon på i drömmarnas och sagornas världar och i magins och alvernas riken. Hon får också göra ett besök i det oändliga Varat och i Änglarnas och Serafernas riken, liksom i Mästarnas palats hos det Vita Brödraskapet. Höjdpunkten är dock de kärleksfulla mötena med Källan.
 
Smakprov ur boken:
Äntligen är vi på Sirius B*
Jag stod åter på okänd mark med ett känt huvud som borrade in näsan i min axel och en känd röst som kved:

”Får jag titta upp nu? Jag kan faktiskt inte knipa ihop ögonen längre!”

”Vi har landat nu, Lydia! Du kan öppna ögonen, vi står uppe på ett berg.” Jag hade hunnit se mig om och nu släppte jag taget om den smala midjan som nästan fick plats i mina händer. Min änglavän gnuggade ögonen och skuttade runt på bergknallen.

”Är det här Sirius?” Hon dolde inte besvikelsen i sin röst. ”Samma berg, samma träd, samma mossa, fast kanske lite mer varierad i färgen och med skära och vita små blommor. Så söta de är, som små stjärnor!”

”Titta ordentligt, Lydia! Det här är bara en landningsplats, förmodligen för ufon fast det är tomt nu. Där borta är ett staket och här ser det ut att vara nån slags ingång från platån. Vi går dit och tittar!”

Det var mörkt och skuggigt längre bort bakom staketet. Solen lyste vänligt på den lite fuktiga marken och på den bergsavsats som syntes nära oss. Avsatsen var insprängd i berget som reste sig ganska högt ovanför oss. Vad jag hade upptäckt var en trappa som gick en liten bit ner och stannade vid en hiss. Det kunde bara vara en hiss, konstaterade jag, eftersom den helt enkelt liknade en alldeles jordisk hiss. Den stod öppen och lyste med ett starkt sken. Jag drog med mig Lydia in i hissen och visste inte hur vi skulle göra eftersom jag inte såg några knappar. Men jag hann inte tänka tanken till slut förrän en dörr for igen bakom oss och hissen började sjunka som hissar brukar göra, stilla och lugnt.

Pong, så stannade den. En osynlig dörr gled upp och vi stod på ytterligare en platå, mycket lägre och av helt annat slag. Vi var ute i ett soligt, underbart vackert landskap. Det första vi såg var en kristallbeströdd väg som slingrade sig och försvann i en krok åt vänster en bra bit bort.

Vägen glittrade och sken så det gjorde ont i ögonen och man måste vänja sig vid det nya, starka men på intet sätt obehagliga ljuset. Sakta började vi gå på kristallvägen. Båda hade vi tunna, lätta sandaler, ändå kändes det som ett helgerån att beträda det skinande gruset. På höger sida om vägen sluttade det neråt, inte i ett dike utan det var berget vi varit på och tydligen gick på som buktade ut i egendomliga konvexa linser, som kunde vara fönster. Nedanför brusade den blåaste älv jag har sett och på andra sidan om den sträckte en grönklädd bergssida upp sin nos som ett jättedjur som kämpade sig upp i luften, upp i det blå.

När vi tittade framåt såg vi att någon kom vandrande mycket snabbt emot oss. Det var en lång ung man. Han smålog och vinkade med båda armarna. Han var ljushårig, med rakt hår som föll som en glänsande gardin till hans axlar. Hans ansikte var som skulpterat av en grekisk konstnär och kroppen såg smidig och muskulös ut. Han var klädd i vitt: byxor och skjorta och en kort cape med emblem i guld på axlarna. Han rusade fram till oss och omfamnade oss båda.

”Välkomna till Sirius, höga andar!” utropade han. ”Vi har fått besked om er ankomst och ert uppdrag. Här går det inte att ha några hemligheter!” Han skrattade till. ”Ni går på vägen till de hängande terrassernas stad. Här ser ni på höger sida Nymfberget med sina runda fönster. Där innanför har vetenskapsmän och uppfinnare sina arbetslokaler. På vänster sida är de blå hästarnas äng – som ni ser.”

Till vår häpnad såg vi just precis blåglänsande hästar. Det fanns små och lite större djur och de galopperade omkring på en jätteäng. Vänster sida om vägen täcktes av låga buskage med blommande buskar. Fjärilar och bin, ungefär en halv gång större än våra hederliga svenska, surrade omkring och drack nektar från de stora, vackra, orkidéliknande växterna. Växtligheten var enastående yppig men den begränsades tydligt av ängen, som verkade vara som en vanlig äng, förutom att gräset skiftade i olika färger precis som den låga växtligheten.

Vi tog hungrigt in den fantastiska skönheten i detta ovanliga landskap, när vägen plötsligt svängde och vi stod inför ett panorama som vi inte trodde var sant.

”Jag heter Aranis och jag stannar med er så länge ni är här”, sa den unge mannen. ”Nu ser ni tydligare den hängande staden framför er. Nedanför den finns älven, som så småningom övergår i havet. Staden är byggd på terrasser.”

Det är svårt att beskriva denna hängande stad. Bakom den, som en vägg, reste sig en jätteklippa som liknade en slags stöd för terrassernas yppiga bebyggelse, som såg ut att störta rakt ner i älven.

Det var som en brant och bred jättetrappa där varje trappsteg bestod av en praktfull växtlighet. Intill trappans vägg fanns boningshusen, som trots sin liknande konstruktion var ytterst olika. En del hade raka tak, andra sluttande, andra kupolformade. Det ena skämde inte det andra, de utgjorde tillsammans en fantastiskt vacker vy. Längst ner fanns en liten båthamn (i stället för parkeringsplats!) med båtar i olika kulörer och utformning. Det var antingen segelbåtar – en del hade mångfärgade segel eller också drevs de med för oss okänd energi, antagligen nollpunktsenergi. Det var tydligen den vanligaste energin på andra planeter.

Lydia och jag vandrade tätt efter Aranis. Så länge hade jag aldrig hört Lydia tiga! Hon var helt uppslukad av det hon såg. På terrasserna fanns människor. Vi såg dem inte på nära håll, men de såg vackra och välväxta ut och verkade glada. Vi kunde höra sång och musik och Lydia kunde inte avhålla sig från några danssteg. Aranis smålog mot henne.

”Tycker du om att dansa?” frågade han. ”Då kan du få ditt lystmäte här på Sirius. Hela planeten är fylld av sång, dans och musik.”

”Vad lever ni på då?” undrade Lydia förvånad.

”Vi precipiterar allt vi behöver”, svarade Aranis, fortfarande leende. ”Det vill säga att vi skapar fram det med våra tankar. Det får vi lära oss från det vi föds. Då behövs varken pengar eller banker eller ens butiker. Ingen behöver vara avundsjuk på någon annan, alla har vad de behöver och själva kan skapa fram.”

”Onödig fråga”, inflikade jag, ”är ni vegetarianer?”

”Naturligtvis.” Aranis var en aning förvånad. ”Är inte ni det? Och vi skapar fram vår mat. Men här lever många olika folkslag. De flesta kan själva skapa, men det finns några som inte lärt sig det. De får gå i skola tills de kan.” ”Ska vi gå in i stan?” frågade Lydia. Vi stod alldeles vid en hög stadsport som glimmade och sken av något som såg ut som silver och stenar som liknade tegelstenar av glas.

”Inte glas!” skrattade Aranis, som tydligen var en glad gosse som kunde läsa tankar. ”De är gjorda av bergkristall, som lyser så grant i solen. Men vi fortsätter till inlandstemplet, så tar vi stan och klipptemplet sedan. ”Där är ingen föreställning förrän i kväll och då måste vi genom stan för att åka båt till templet. Kom nu!”

Ogärna lämnade vi den gnistrande stadsporten och följde vår nyvunne vän på det solglittrande gruset. Än hade vi inte sett någon farkost, men å andra sidan kändes det enkelt att gå här, varje steg blev mjukt och lätt och förde en lång bit framåt.

”Jag känner mig som en känguru!” pep Lydia och sträckte sig efter min hand. Genast var Aranis där och grep hennes hand och så svävade hon mellan oss som ett vasstrå i västanvind. Men vi hann i alla fall se oss omkring på växtligheten som kantade kristallvägen.

En lång stund såg vi de blå hästarna i sin hage. De löpte runt i yr galopp och frustade och skriade så att fukten stod som kvastar av glittrande pärlor från deras andedräkt. Det var glada hästar som hade det bra, tänkte jag. Plötsligt tog hästhagen slut. På vänster sida fanns skog, gles och skir som en sommarnattsdröm. Mitt framför oss var en hög kulle med smala trappsteg inhuggna i Jorden, som var bevuxen med mossa och lågt gräs. Höjde man blicken så såg man templet högst däruppe: runt, skimrande i guld och vitt och med utsirade pelare omkring sig. Så vackert, så vackert!

* Mariana Stjerna har upplevt besök på Sirius B som en verklighet. Det var ingen dröm och heller ingen vision. Det är helt enkelt ett minne som hon har haft sen hon var barn och hon försöker här att återge besöket så exakt hon kan. Det är fortfarande lika levande för henne. Hon återkommer ofta till stigen med kristallgrus och hon har ständig kontakt med Aranis.


Ett nytt omtumlande möte med Källan
(Ur Bonusmaterial om och av Mariana Stjerna – Besök i okända världar)

Än hade vi inte sett några hus hos seraferna, bara en vacker, lite vildvuxen park, en sjö och avlägsna berg. Jag skulle få uppleva ett nytt möte med Honom, med Källan. Namnet Gud har alltid varit väldigt tvetydigt för mig, jag har förklarat för er varför. Men var jag beredd? Det var en dum tanke. Man måste alltid vara beredd att möta sin gud. Min hunds glada svanstofs viftade glatt ett par fot framför mig och jag kom snabbt på fötter med hjälp av en storskrattande Jan och en vänligt leende Aranis.

”Larva dig inte”, sa Lydia strängt. ”Den här resan är just för de här upplevelserna. Häng med nu!” Och det gjorde jag.

Mötet skulle tydligen ske utomhus den här gången också. Eftersom jag inte sett några byggnader så frågade jag var seraferna bodde.

”Det är ett märkligt folk, som alltid är i gång”, svarade Phoebe. ”De vilar sällan. Änglarna vilar inte så mycket, och seraferna vilar nästan inte alls. De behöver inga hus. De vilar inuti sina vingar. Ser du, här går vi över en blomsteräng till berget där borta där det har samlats så mycket folk. Där hittar vi säkert Källan.”

”Hundmat!” utbrast jag. Min reaktion var oväntat praktisk, kanske för att minska min upphetsning. ”Hundarna måste få något i sig även om de har andekroppar. Finns det andemat åt dem nånstans?”

”Tror du inte jag har tänkt på det?” frågade Lydia i näbbig ton. ”Så de har fått precis den mat de ska ha här när du var avsomnad. Jag undrade just om du tänkte fråga!”

Jag kände stor tacksamhet och kramade om henne. Nu var jag spänd på vad Källan skulle säga. Så mycket folk som där fanns skulle Han säkert inte minnas oss ens, tänkte jag. Men jag hade gudomligt fel!

Båda hundarna försvann plötsligt när vi kom in i folkhopen framför berget. Jag såg en stor grotta där framme, men mer gick inte att urskilja. Jag blev orolig för Chris i denna folkröra men tänkte samtidigt att han är så lydig, så det är bara att kalla på honom. Då delade folkhopen på sig så det blev en bred gång för oss fem fram till berget. Och vad får jag se om inte den mäktiga Gestalten jag träffat två gånger tidigare sitta på en stenbänk med en hund på vardera knät: Chris och Prissi alltså! Hans ansikte var fortfarande beslöjat, men han vinkade oss närmare med båda armarna. Phoebe hade ställt sig vid min sida, förmodligen för att ge mig kraft och jag nöp henne hårt i armen. Hon smålog bara.

”Så möts vi igen! Välkomna till den serafiska konklaven, eftersom vi inte hann mötas på den angeliska. Jag utlyser sådana möten med ojämna mellanrum!” Här skrattade Han ett lågt, melodiskt skratt. ”Det är inte var dag vi har besök från våra jordiska bröder och systrar. Välkommen, syster Mariana!” Han pekade åt mig att sätta sig vid Hans fötter. Jag kände mig vimmelkantig men sjönk lydigt ner på en dyna som låg där. Det var knäpptyst. Alla dessa varelser hade tystnat i fullkomlig gemenskap. Jag såg Janne och Lydia och Aranis vid Hans andra sida och Phoebe hade slagit sig ner nära mig. Det kändes tryggt och bra.

”Jorden har stora problem just nu”, fortsatte dess Skapare. ”En stor förändring måste ske för att lösa dem. Den kommer att ske och den är redan påbörjad. En del av er vet om den, en del anar den, andra vill inte ens tänka sig den.”
”Kan du inte bara rätta till alltihopa eftersom du har skapat det?” vågade jag fråga. Skaparen skrattade inte. Milt leende strök Han mitt hår.

”Så enkelt är det inte”, svarade Han. ”Jag gav mina skapelser friheten till självbestämmanderätt och det är där som Jorden har svikit. Inte mitt vackra klot, utan dess invånare. Om de aldrig hade upptäckt äganderättens förbannelse, så hade världen varit en bättre värld nu. Men så kom den maktgalne Annunaki in i bilden och förstörde det som jag hade byggt upp.”

”Kunde du inte ha förhindrat det på något sätt?” tyckte jag, faktiskt lite besviken. Fadern svarade tålmodigt.

”När jag har skapat något så oändligt viktigt som Jorden och dess folk, måste jag ge det jag skapat frihet att själv utvecklas. Alla mina skapelser får den friheten. Om jag skapade människor som gjorde precis som jag ville, så blev de ju slavar. Slaveriet kom till ändå och pågår fortfarande på sitt onda sätt. Men vi får ta en sak i taget.”

”Men hur kom ondskan till från allra första början?” undrade jag envist.” Du skapade ju Adam och Eva goda, men kanske inte ormen?”

”Det där är en saga. Alla sagor som berättas i er bibel grundar sig på prästernas skickliga sätt att knyta fast mänskligheten i ett bestämt skede som kunde, och fortfarande kan, ge dem stora ekonomiska favörer. Hela Jorden har blivit en penningmagnet som alla människor dras till. Det måste ske en ändring. Ändringen kommer att kosta människoliv och lidande under en viss tid, som jag skulle vilja kalla kort i evigheten. Många blir klarseende. Jag gav dig ett budskap till Jorden förra gången vi talades vid, Mariana, och det står jag fast vid. Det är bara Kärleken som gäller från och med nu.”

”Hur ska jag få folk att tro på det?” Nu började mina tårar att rinna igen. ”Kärlek har för hela Jordens alla folk blivit lika med sex. Ingen kommer att förstå mig rätt.”

”Så småningom kommer alla att förstå dig. Håll bara fast vid din barnatro, Mariana, för den vet jag att du har kvar. Det är du inte ensam om och det är min styrka och glädje. Hur vet barnet att jag finns? Det undrar ni alla i den svåra tid som nu är. Numera är det stor skillnad mot förr. Inte alla barn blir döpta. När ett barn blir det, så kommer en stråle från mig samtidigt med namnet. Med den följer barnatron. Hur den sedan byggs ut eller utplånas är upp till människans goda vilja.”

”Du ger mig en svår uppgift, men jag ska göra mitt bästa. Sen kanske det blir stora förändringar även inom människorna när nu Jorden förändras”, mumlade jag.

”Vi ska hjälpa Mariana!” hördes det från Aranis. ”Inte fysiskt, men psykiskt. Det kommer hon att behöva.” ”Jag råder över detta universum”, sa Fadern. ”Jag kan inte tillåta att min vackraste planet blir förstörd av krafter som jag inte tillåter finns. Kärleken måste väckas ur sin Törnrosasömn, den innersta, osjälviska, skapande Kärleken. Ge den grogrund i din själ, låt den växa till en flamma som förgör allt ont. Använd Tankens kraft i ditt dagliga liv och låt förlåtelsen och överseendet få en chans att blomma jämsides med Kärleken.

När jag har sådana här möten på olika platser så låter jag Kärleken flöda in i alla åhörares hjärtan, för att sedan flöda vidare och åter vidare. Ni är mätta på Kärlek har jag hört sägas, ordet är uttjatat. Pröva då era egna hjärtan och ta reda på om det finns någon Kärlek där och vad den i så fall representerar. Ta reda på vad som fattas och vad det finns överflöd av.

Ge er tid till självrannsakan en enda välsignad gång! Vet sedan att jag finns där och hjälper er och att ingenting är hopplöst. Det finns lösningar på alla problem. Var och en av er är älskad – här och över hela Jorden och i alla himlar! Varsågoda, TA EMOT!”

Nu hände något märkligt. Det var som om himlen ovanför oss ramlade ner på våra huvuden med en stjärngnistrande smäll, ett slag på en gigantisk gonggong och allting, alla dessa vingförsedda serafer och jag, nu med Chris i mitt knä, sveptes in i ett sken så starkt att man måste blunda. Ändå trängde det igenom ögonlocken. Samtidigt började en fantastiskt mäktig och klangrik musik att ljuda i våra öron.

Det var ett kosmiskt ögonblick så starkt att min lilla hund och jag skakade i kapp, och jag såg att det var likadant med Lydia och Prissi. Att med jordiska ord beskriva något så himmelskt på rätt sätt är faktiskt en omöjlighet. Jag gör bara så gott jag kan. Men det kändes faktiskt fysiskt som om jag var omsluten av en otroligt varm, lysande och kärleksfull omfamning.

Även himmelska ögonblick har ett slut. När de slutligen upphörde (tid finns ju bara på Jorden) så var Källans gyllene gestalt försvunnen och publiken, som mest bestod av serafer, började skingras. De flög som stora vita fåglar genom luftens klara atmosfär och de log och skrattade och kramade varandra och oss som fortfarande satt trollbundna.

Tillbaka