Krönika
 

Välkommen in att läsa mina tankar och åsikter om det som ligger mig varmt om hjärtat. Det finns bara några få krönikor än, men ha tålamod, det kommer att bli fler när tiden är inne för det.

Tidigare krönikor:
Hur farlig är maten? – 1 november 2010
Om nya hemsidan – 19 oktober 2010
Veckans krönika:

Om kärnkraftsavfall och utomjordingar – 11 mars 2011

Häromdagen fick jag ett mejl med en kanalisering av överbefälhavare Sohin på rymdskeppet Alfa, Galaktiska Federationen, där han tar upp hanteringen av radioaktivt avfall och vilka fruktansvärda konsekvenser det har för Moder Jord.

Sohin berättar att vissa besättningsmedlemmar har till uppdrag att regelbundet besöka jordytan för att utföra provtagningar och sanering av havsvatten och jordlager, där en del länders regeringar har placerat ytterligt miljöfarligt radioaktivt avfall.

Han säger vidare: ”Dessa radioaktiva ämnen skulle bli kvar i marken under årtusenden om vi inte tog hand om dem och förde över dem till vårt moderskepp. Där använder vi vår teknologi för att neutralisera och omvandla dem till icke-förorenande beståndsdelar, eftersom det är omöjligt att förstöra dem helt. De kan bara omvandlas, inte förstöras, något som era forskare känner väl till.”

Det känns betryggande att vi får hjälp av utomjordingar som är högre utvecklade än vi, eller hur? Hur skulle det annars gå med Moder Jord, så illa som vi har behandlat henne och fortfarande gör? Men är det inte dags att vi börjar ta eget ansvar här och nu också?

Dagen därpå, när jag satte på radion, fick jag höra på nyheterna att SKB (Svensk Kärnbränslehantering AB) meddelar att svensk kärnkraftsenergi nu är mogen för slutförvaring av kärnkraftsavfall. (Snacka om synkronisering.) Ansökan kommer att lämnas in i nästa vecka till Strålsäkerhetsmyndigheten och miljödomstolen för prövning.

Och vad har man kommit fram till? Jo, att kärnkraftsavfallet ska lagras i kopparkapslar på 500 meters djup i urberget i Forsmark, bredvid de tre kärnkraftsreaktorerna där. När det svenska kärnkraftsprogrammet är slut år 2070 kommer det att finnas 12.000 ton avfall nere i urberget (DN 30.09.10). Fast då har nog dagens beslutsfattare lämnat planeten… Behållarna ska visst hålla i 100.000 år, enligt vissa experter. Hur kan man vara säkert på det? Enligt en del amerikanska forskare så kan kopparkapslarna korrodera och brytas ner även i syrefritt vatten. Och vad händer då? Meningarna är alltså delade. Och tänk om det blir en jordbävning i Forsmark, för vem vet hur jorden ser ut om 100 år?

SKB:s meddelande väcker minnen från slutet av 1970-talet när jag själv var en aktiv kärnkraftsmotståndare och hade barn i skolåldern. Då var antikärnkraftsrörelsen en folkrörelse med ständiga protestmarcher och debatter. Idag verkar det dött på den fronten. År 1976, när Fälldin var statsminister, beslöt riksdagen att det inte skulle byggas några fler kärnkraftverk efter 1985. Under nästan 30 år har vi godtrogna svenskar lurats att tro att kärnkraften skulle avvecklas och att det skulle satsas stenhårt på nya alternativa energikällor.

Men det var tydligen bara bluff och nu sitter vi här med skägget i brevlådan. Nu ska vi istället bli en ledande kärnkraftsnation (!), enligt den regering som nu sitter vid makten. Jag leker med tanken: Tänk om folkets vrede väcks, så som den nyligen har gjort i flera arabländer i Mellanöstern? Ett uppretat folk har en enorm makt och det borde våra nordiska och europeiska regeringar också inse.

För egen del, och även med tanke på mina barn och barnbarn, är jag inte orolig för framtiden. Inte för att jag litar på världens ledare och regeringar men för att det kommer andra tider på jorden, och det snart. Det ser jag fram emot. Låt mig avsluta med några trösterika ord från överbefälhavare Sohin:

”När vår Första kontakt äger rum, kommer vi att lära er att använda alternativa energikällor, fria från alla miljöskadliga beståndsdelar som till exempel produceras i era fabriker och kraftverk. Då kommer ni inte att behöva söka efter platser för att lagra detta starkt miljöfarliga avfall i marken eller under vattnet.”